Bilder och reflektioner om Beirut.

Resan till mellanöster gick via Heathrow med SAS flygplan för att där byta till Middle East Airlines (MEA). Jag måste säga att kvalitetsskillnaden och attityden gentemot kunden är så stor att man blir nyfiken på vad vi betalar för när vi flyger med SAS. De obekväma sitsarna, kanske för att vi ska bli serverad svindyr slurk med läsk eller kanske de skakiga landningarna?

Målet med vår resa var att utforska olika världsarv eftersom skolan försöker få Folkbildning som ett immateriellt världsarv. Vi skulle också lära känna landets kultur. Det första stoppet var vingården Ksara och på vägen dit så passerade vi ett bättre sätt att använda stridsvagnar. En konstnär hade helt sonika gjutit in pansar- vagnarna i ett betongblock. Vinrankorna på Ksaras fält var av olika typer eftersom de blandar rätt frisk med druvsorterna i sitt Libanesiska vin. Vinet som serverades var litet väl ungt och strävt. Här borde man ha valt ett mognare vin som kunde ha gjort vingården rättvisa. För Ksara är ett bra varumärke som jag kan rekommendera att inhandla på systembolaget.

På vägen till Baalbeck och Heliopolis så blev det allt tätare mellan gula och svarta flaggor samt bilder på andliga ledare. Det var Hezbollahs flaggor, för Baalbeck ligger långt inne i Hezbollahland. Det första som händer när vi kliver ur bussen är att några efterhängsna försäljare försöker varje trick i boken för att sälja på oss krimskrams. Nu hörs en malande röst som läser högt ur koranen. Stora högtalare som skanderar ut islams heliga budskap för på fredag är det bönestund för varje rättrogen muslim. Vi befinner oss i det första världsarvet Baalbeck/Heliopolis. Det här är en tempelplats som har långa anor där man allt eftersom kulturen skiftat bytt religion och byggt om templet efter egen smak. Baaldyrkare, greker och romare med flera har satt sin prägel på det mycket märkliga templet.


Vi kommer hem efter en lång tur och en måltid på en trevlig restaurant där vi blev bjudna på det libanesiska köket. Det domineras utav Meze som är smårätter som man äter med bröd. Mångfalden och variationen är stor. Det är allt från hommos, falafel och Tabbouleh mm. Om jag fick min vilja fram skulle man göra meze till världsarv. Så mycket goda smårätter. Bon appetite, som min vän Anwar sa när jag kommenterade på restaurant Manuella att det här var den godaste mezen i hela Libanon.

Nästa världsarv som stod i tur efter Baalbeck var Anjar. Anjar var en mycket viktig länk och handelsplats för de karavaner som gick mellan Damaskus och Beirut. Guiden berättade att hela Anjar var en enda stor marknadsplats och man tror att den användes mest sommartid då trafiken och handeln var som störst.

Härnäst väntade Byblos som kanske är det viktigaste av Libanons världsarv. Det var här som fenicierna först slog sig ner och grundade en stad. Det var också här man har funnit föregångaren till vårt alfabet.


Visst följde man med spänning vilken politisk utveckling som demonstrationerna skulle ta, men livet i Beirut var inte bara såsom CNN vill göra gällande i de bilder och propaganda som de sänder. Här en bild från strandpromenaden i Beirut. Att stå lugnt och fiska i en stad som enligt CNN kokar i ett politiskt kaos. Nja, jag tycker nog att CNN överdriver en aning även om det fanns en spänning i situationen.