2005-02-14

Mandolinen i tunneln

En ensam ton letade sig fram i ekot av skor som gick stressade mot nästa buss. I mitten av tunneln som stank av urin satt han och lät fingrarna flyga allt snabbare fram i staccato efter staccoto på Mandolinens hals. valley (c) Freefoto.comEftersom jag närmade mannen i tunneln så slog det mig med klar tydlighet att det här var en man som förde kamp mot samhällets normer.

Han hälsade mig och sa att det här var världens vackraste instrument. Vi språkades en stund om hur stressade vi storstads bor är och att man måste ta sig stunder där man möter naturen. Vad viktiiga möten ändå är och varför försakar vi dessa möten genom att stirra i taket.

Jag fick veta att han bodde på Värmdö och att han brukade spela i tunneln tre gånger i veckan. -Man måste få längta annars blir tonerna tomma och innehållslösa. Vad sant. Det är ju så med ordet om man inte har en paus emellan och pratar i en ständig ström så blir det tomt och innehållslöst. Det var ju det som Beckett i sin pjäs försökte tala om med Lucky´s ständiga ström av ord.

Vi samtalade några minuter och jag nämnde att man hade gjort försök med att spela klassisk musik i tunnelbanan i USA och fått ner våldsbrotten betydande. Något som vi ju borde prova i Stockholm. Borde inte vara dyrt och genomföra.

Till slut så lämnade jag honom och lät han spela vidare sina romantiska stycken denna alla hjärtans dag. För mig är det nog viktigast att alla dagar är alla hjärtans dag. Rid oxen och låt varje dag ge dig lycka.

Inga kommentarer: